Reportaget om mig i
Tidningen Nära 2012

Diana är ungt medium inom vården
– Ser samma andar som de dementa

Diana Bengtsson har efter många års tvivel inför andevärlden börjat trivas med den.

För Diana Bengtsson, 23, är andevärlden lika självklar som de levande omkring henne. Hon är ett viktigt stöd för andra unga som behöver hjälp att hantera den andliga gåvan. Lika självklart kan hon lugna dementa på Löderups vårdboende när de ser sina döda nära och kära omkring sig.

TEXT: MADELEINE WALLES TIDNINGEN NÄRA


Diana Bengtsson har en gammal själ och många liv i bagaget. Det är nog därför det är så lätt att glömma bort att hon bara är 23 år.

 

23 år ung och redan ett duktigt och aktivt medium som ser som sin uppgift att sprida kunskap om att du, jag – ingen – någonsin är ensam.

 

Själv har hon alltid morfar Agne hos sig. Han dog när Diana var fyra år, ändå viker han aldrig från hennes sida. Han är hennes skyddsängel och är med hemma i köket i skånska Löderup den här soliga förmiddagen, när vi sitter vid köksbordet och pratar andlighet över en rad tända ljus.

 

I fönsterkarmen, mellan orkidéerna, tittar mormor Maj-Britt fram. Ja, hon sitter i en fotoram och det är kanske inte så märkligt. Men Diana intygar att hon är mer närvarande än så. Detsamma gäller farfar Börje. Alla tre har de lämnat jordelivet, men sitt älskade barnbarn Diana lämnar de aldrig.

 

För henne är de nästan lika verkliga nu som när de gick på jorden. Därför är det en självklarhet för Diana att det fortfarande dukas till dem när det är släktkalas.

 

Andevärldens närhet har varit vardag för Diana så länge hon kan minnas. Som barn skrämde den henne. Då kröp hon ner under täcket för att slippa se gestalterna som envisades med att hälsa på när det var dags att somna.

Hon sov med lampan tänd och med dörren öppen så att hon snabbt skulle kunna springa in till mor och far när spökena kom. Och det gjorde de, både dag och natt. Kontaktsökande, gråa skuggor som gled så nära att hon kunde känna deras tankar, ta in deras känslor.

– Mor och far försökte lugna mig genom att säga att spöken inte fanns. Jag var så liten, inte mer än fyra år, och de var nog rädda att skrämma mig ännu mer.

Dianas föräldrar märkte själva av alla konstigheter som hände i huset. Golv som knarrade, saker som flyttades och inte minst färgburkarna som kastades över Dianas far när han skulle måla om! Tydliga bevis för att spöken finns, men som de inte riktigt ville erkänna. De vuxna intalade sig att det var inbillning.

Diana var den enda som såg figurerna omkring dem. De platsbundna andarna, tidigare ägare som vägrat lämna huset. Hon kunde se hur de svävade genom väggarna, ibland känna deras smärta i sin kropp. Det hände till och med att hon började prata konstigt, med andens röst.

Men när hon inte fick någon bekräftelse från vuxenvärlden på det hon upplevde, blev förvirringen total. Och hon var rädd, fruktansvärt rädd.

Såg andar i klassrummet

Nu har 23-åriga Diana äntligen funnit ro i sin medialitet. Efter många snåriga turer, och trots en tonårsperiod då hon stängde ner helt i sin vägran att vara annorlunda. Men hon insåg till slut att inte heller det var rätta vägen.
Tvärtom.

Det blev en period som skapade minst lika stor förvirring inom henne, eftersom hon då gick emot sig själv och levde i en fasad där hon försökte vara ”normal”.

Idag är Diana fylld av visdom och en kärlek som känns oväntat vuxen. Det är lätt att glömma bort att detta är en tjej som lämnade tonåren för bara några år sedan. Hennes och sambon Jörgens hem är så ombonat hjärtegott.

Det trivsamma pyntet med änglar i massor, blommor som prunkar i sina krukor, välstrukna gardiner och levande ljus överallt.

Själv utstrålar Diana värme och en rejäl portion ödmjukhet.
– Nu känner jag lugnet inom mig, säger hon. Jag har landat på jorden och ser med kärlek på det som finns omkring mig. Jag ser det positiva och vet att alla människor har det goda i sig.

– Jag har fått en helt annan insikt när jag släppte in andevärlden på rätt sätt. Nu är jag tacksam för varje dag, för allt som kommer till mig. Jag vet ju att det kommer av en anledning. Det förstod jag inte när jag var yngre.

Nej, det var inte så lätt för Diana att koncentrera sig när hon såg döda människor överallt. Runt skolkamraterna i klassrummet stod det andar i massor. Diana såg dem när de som genomskinliga gestalter flög emot henne för att ta kontakt och stal hennes uppmärksamhet.

Hon kände sig speciell, det var mycket som snurrade i hennes huvud, saker som hon inte kunde reda ut. Därför blev hon rädd, vågade inte ta för sig.

Det blev inte lättare av att hon såg händelser innan de skulle ske. Och dessutom kunde ”höra” vad kompisarna och lärarinnan tyckte och tänkte om henne. Hon läste frökens tankar om att det tog tid för Diana att lära sig saker.

– Tack och lov hade jag inte bara obehagliga kontakter under uppväxten, jag hade ju morfar som alltid fanns med mig. Och så hade jag änglarna, de kom till mig med värme och mycket kärlek. De var mina vänner, när jag inte direkt hade några vänner i skolan.

Gymnasiet var på sätt och vis en nystart, med nya kompisar och med off-knappen tydligt intryck för att slippa andarna. Men när Dianas mormor dog brast alltsammans. Diana blev förkrossad och kände att hon inte längre kunde förneka dem på Andra sidan. Hon behövde dem.

– På mormors begravning såg jag henne plötsligt stå bredvid sin kista. I nästa sekund var hon hos mamma och mig kyrkbänken. Solen strålade in genom kyrkfönstret, med sådan styrka att den brändes. Och jag visste då att det var mormors kärlek till min mor och mig.

Andlig mentor

Den stora vändpunkten kom när Diana följde med sin mor på en seans i Ystad.
– Min mor var sjukskriven och behövde komma ut, så jag hängde med som sällskap. Mediet som höll i seansen sa till min mor: ”Du har den mediala gåvan”. Men mig sa hon inget om.


– En tid efteråt var mor och jag i Ystad och av en händelse fick vi syn på butiken Änglating där det ordnades mediala cirklar. Vi drogs in dit och vi mötte Ingela Högberg. Hon tittade på mig och sa:” Du Diana har kommit hit för att hitta rätt igen”.

I Ingela fann Diana sin mentor och den som lett henne rätt i andligheten.
– Hon hjälpte mig att hantera min förmåga, hon gav mig stöd. Jag fick en insikt som gör att jag nu förstår varför jag gått igenom det jag gjort och jag får på så vis mer förståelse för andras problem. Jag går inte emot mig själv längre.

– Nu har jag öppnat upp för de här energierna och kan hantera dem. Nu är de hos mig – mina nära och kära. Jag tog det väldigt hårt när de gick bort och vet hur mycket det betyder att känna dem hos mig. Jag vill sprida kunskapen att du aldrig är ensam! Våra döda anhöriga och vänner, är alltid närvarande hos oss och de kommer när vi behöver dem som mest.

Det dröjde inte länge förrän Ingela Högberg uppmanade Diana att börja jobba som medium. Hon sa: ”Du är en naturbegåvning”. Idag jobbar de både tillsammans och var för sig. I sin roll som medium åker Diana hem till dem som vill ha en privat sittning eller en seans för att möta de kära som de mist och saknar.

– Ofta är det små gruppseanser där ett gäng gått ihop och vill möta andevärlden tillsammans, säger Diana. Det kan vara sex-tio personer som har en mysig fikakväll och då kommer jag dit och låter var och en möta sina anhöriga. Men jag gör även storseanser.

– Många gånger vill mina klienter träffa någon speciell från Andra sidan. Jag vet att en del medier säger att man inte kan bestämma vem som ska komma. Men för mig funkar det oftast att plocka fram just den från andevärlden som klienten vill möta och då blir de väldigt glada. Jag får budskap om hur anden ser ut, hur han eller hon gick över, jag ser karaktärsdrag. Ofta börjar jag röra mig eller prata som den här personen gjorde i livet. Allt detta hjälper min klient att identifiera personen och tro på att vi har kontakt.

Diana berättar att hon sedan får fram budskap som är viktiga för klienten. Men också helt oviktiga budskap, som vilket kakel personen har hemma i sitt kök!

Diana skrattar gott när hon berättar detta, men säger samtidigt att det kan vara andevärldens sätt att övertyga om att de faktiskt finns där, med oss. Inredning är ett av Dianas stora intressen, kanske är det därför andevärlden tar med henne på rundturer i klienternas hem.

Healar via nallen

Det är förstås frestande att be Diana berätta hur mitt hem ser ut och jag frågar om hon kan se det. Hon tittar tyst på mig i en halv minut sedan ger hon en perfekt beskrivning av min bostad – så mitt i prick att jag ryser.

Vi känner inte varandra Diana och jag, ändå ”vandrar hon runt” i mitt vardagsrum, beskriver mina möbler och de vita gardinerna i mina fönster, sen vidare uppför trappen till min övervåning… Detta trots att vi sitter hemma i Dianas kök!

Hon ler och tackar lite förläget när jag berömmer hennes förmåga.
– Jag ser andarna som personer – precis som jag ser dig mitt över bordet. Fast andarna är lite suddigare, lite mörkare, förklarar hon. De pratar med mig, visar mig runt i miljöer och jag ser allt väldigt tydligt. Ibland sjunger de för mig om det är en melodi som är viktig för klienten.

– En sak som jag är väldigt noga med är att alltid be om beskydd vid sittningar och seanser, så att jag inte hamnar i något annat som jag inte vill ha in, fel energier.

Tidigare har Diana inte tagit emot klienter hemma i sin bostad, men det gör hon numera. Hon gör även hembesök hos dem som vill ha hennes hjälp.
Fast hon kan även jobba på distans, men då pratar vi om healing.

– Ja, jag gör distanshealing, säger Diana. Då tar jag hjälp av min nalle.
Hon visar vägen upp till övervåningen där en mjuk, gullig nallebjörn sitter på en stol i hennes sovrum. Det är en flicknalle, det är Diana ganska säker på, men den har inget namn.

– Jag fick den av min mormor när jag var liten, säger hon. När jag distanshealar får nallens kroppsdelar symbolisera de partier där klienten har ont. Om någon har problem med ett ben, så håller jag i nallens ben och sänder healing.

Att vara medium är bara en liten del av Dianas vardag. Huvudsakligen arbetar hon som undersköterska på ett vårdboende för dementa. Ett arbete som hon älskar och där hon har stor glädje av sin mediala gåva och sin healingförmåga. Även om hon måste tänka sig för, eftersom andlighet som verktyg inte är accepterad inom den svenska sjukvården.

Så det händer att Diana måste göra våld på sig själv.
– De dementa är någon annanstans, de är till viss del över på Andra sidan redan och har lämnat delar av sin hjärna och sitt medvetande, säger Diana. När demensen sätter in går själen över, det är så jag upplever det.

– Men vi är på samma nivå, jag ser ju samma saker som de gör! När de boende pratar om att deras döda anhöriga sitter i soffan, så ser jag dem också. Som om de levde. Och här hamnar jag i ett svårt dilemma. Inom sjukvården ska vi ”hålla oss till sanningen” så gott det går. Vi ska berätta för de boende att deras anhöriga faktiskt är döda. Samtidigt ser jag ju hur förvirrade personerna blir då. För synen är så uppenbar för dem. Precis som andarna var för mig när jag var barn. Och jag vet hur jobbigt det är att inte bli trodd. Så jag förstår verkligen att de gamla blir både arga och frustrerade när ingen tror dem.

Diana upplever att patienterna ofta börjar prata om döden med henne, de pratar om vad som händer sen. Och ofta får hon höra att de gamla ser en man bredvid Diana.

– När jag frågar dem hur mannen ser ut, är det morfar de beskriver. Då berättar jag för dem om honom, säger att han inte är farlig och att jag kan be honom gå.

Diana kan göra en insats för de dementa genom sin förståelse för andevärlden. Hon brukar svara att de döda som de ser, de finns omkring dem, fast på ett lite annat sätt. Det brukar dämpa oro och aggressivitet och göra de boende lugnare.

Hon hoppas förstås att sjukvården ska våga visa lite större öppenhet för hur andligt seende och healing kan hjälpa dementa framöver.

– Healing är inget som vi får använda i vården, säger Diana. Men när jag sitter och håller en gammal, dement person i handen, eller ger en kram, får jag ofta höra att det känns skönt eftersom jag utstrålar värme med mina händer och min kropp. Så på sätt och vis blir det en form av healing.

Hjälper andra unga

Diana känner stor tacksamhet över att hon funnit vägen i andligheten och att hon får arbeta med att hjälpa människor, på flera olika sätt. Vägen dit har mycket handlat om att förlåta allt hon gått igenom i sitt unga liv.

– Jag skrev ner allt jobbigt jag varit med om, på ett papper. Namn på personer som gjort mig illa. Situationer som fått mig att må dåligt. Jag satt och funderade över varje punkt, gick igenom varför det blivit så. Sen bestämde jag mig för att släppa. Till slut brände jag pappret.

– Allt går kanske inte att förlåta, men jag försöker i mitt hjärta. Och jag känner att jag är på rätt väg. Jag blickar framåt och är tacksam för här och nu.

Diana har märkt att många andra unga människor söker sig till henne för att hantera sin andlighet, de känner en stor samhörighet med henne som ungt medium. Många som är mediala känner sig vilsna och har svårt att ta in vad det är som händer.

– Jag kan förklara hur det fungerar med energier, med chakran och kan hjälpa dem att stänga ner. Ofta känner de här personerna att de mår mycket bättre när de väl är avstängda. De får lättare att koncentrera sig igen och humöret påverkas positivt.

– Alldeles nyss träffade jag en tjej som jag hjälpt, en tjej i 20-årsåldern. Vi sprang på varandra på stan och jag såg direkt att hon såg mycket gladare ut nu. Hon var så tacksam. Då blir jag glad. För det här med andlighet är ju inget märkvärdigt alls.

 

 

 

Diana får föremål att tala

Diana Bengtsson jobbar även med psykometri, hon håller ett föremål i sina händer, läser av dess energier och berättar vad hon får till sig. Vi testade hennes förmåga genom att låta henne känna på två olika föremål och berätta vad hon fick fram:


FICKKNIV:
Diana ser en äldre man, hon ser en hatt och att han haft behåring i ansiktet förr, men inte alltid. En man som är väldigt bestämd, mycket stolt, med en aning av allvar men ändå glad.

”Lång och stilig” säger han själv. ”Han visar sig som runt 80 år men vill gärna uppfattas som yngre, han verkar ungdomlig i sinnet”.
Mannen visar Diana ett litet hus med lågt i tak och en trädgård med mycket blommor, den är viktig för honom. Är det här han bor? Eller kanske han vuxit upp här? Plötsligt dyker en kvinna upp, lite rundare i formerna, god och glad med ett brett leende, hon sänder jättemycket kärlek.

Facit:
Ja, det här är en klockren beskrivning av knivens ägare. En man som idag är i slutet av de 80 men alltid vägrat att bli gammal, mån om sin ungdomliga image.

En man som fram till för något år sedan haft skägg som han varit stolt över, jämt klädd i hatt. Och som bor i ett litet hus med lågt i tak, vars trädgård han älskar att vara i. Och den glada kvinnan – ja det är hans svärmor som hjälpt honom mycket och som är död sedan många år.

Dianas kommentar:
Jag fick uppgifterna från Andra sidan och trodde att knivens ägare gått över. Nu får jag veta att så är det inte. Kanske är det då kvinnan, den runda glada, som gett mig beskrivningen av honom.



ARMBANDSUR:
Diana får fram en man som ser väldigt snäll ut. Och han ler med hela ansiktet. En givmild man som har ett barn i sitt knä. Han är väldigt barnkär och har mycket kärlek att ge, han vill hjälpa och är väldigt skämtsam och rolig.
Men det är inte mannen som ägt klockan, han kommer från Andra sidan för att ge klockans ägare sitt stöd, lysa upp vägen så att personen går åt rätt håll. Han visar många böcker, att klockans ägare är en klok person. Men hans budskap är att personen måste stanna upp ibland, lyssna inåt och följa sitt hjärta. Mannen visar också stolt upp sin cykel.

Facit:
Det är lite förvånande när Diana börjar prata om en man eftersom klockan tillhör en ung tjej. Men bilden klarnar när hon berättar att mannen inte ägt föremålet. Att han finns där för att hjälpa. Klockans ägare är en flitig universitetsstudent, ständigt omgiven av böcker, så den beskrivningen stämmer bra. En person som ibland känner närheten av sin älskade morfar, som älskade att cykla! Och som stämmer exakt in på beskrivningen av klockägarens beskyddare.

Dianas kommentar:
Föremål jag läser av kan tillhöra både levande och döda och jag vet aldrig om det är personen som ägt själva föremålet som ska komma igenom. Här var det hennes andliga beskyddare som gav mig budskapen

http://www.tidningennara.se/Reportage/Diana-ar-ungt-medium-inom-varden-Jag-ser-samma-andar-som-de-dementa/